"Livet är det samma - man tar och man ger/och ju äldre jag blir - problemen blir fler/fortfarande på flaskan, fortfarande fast, fast i mitt beteende som jag bär som en last" rappar Petter i låten Fast för evigt.
Här på Glidtacklingen föredrar vi helt klart att leva livet, och idrotten, i teorin framför att utöva det själv.
Kanske var det därför som jag själv var ganska överraskad när jag i lördags stod på en tennisbana i Bovallsstrand i mina sönderglidtacklade (grusplanerna på Heden) röda Nike-byxor. Jag var, efter omständigheter som är många och komplicerade och som omfattar 31 ganska hårda år, på någon slags semester med en aktiv Gunnilse-mittfältare, ett annat gammalt fotbollslöfte vars korsband gick sönder och förstörde allt, en handbollsmålvakt från Kroppskultur som jag älskar, en handfull gamla ungdomsfotbollsspelare från Bohuslän och ett otal anhöriga till dessa: vänner, kusiner, småsyskon, föräldrar, svärföräldrar, styvföräldrar, homofiler och stenhuggare i en salig blandning.
På andra sidan nätet stod Marie, som väger kanske hälften av vad jag gör, runt 45 kg. Vi har mötts en gång tidigare, då vann hon knappt. Nu stod det 3-3 och jag skulle serva med solen i ryggen.
Jag slog fyra snabba ess och gick mot sidbytet och passade på att väsa: "Nu släpper jag inga fler bollar, Marie".
Fokuset var fortsatt i nästa gem, där jag visserligen släppte en boll men spelade med en pondus och styrka som måste ha framstått som Lendl-mässigt oövervinnerlig.
5-3. Dags att serva igen.
Jag är trött. Flåsar, röd som en tomat i ansiktet. Marie är naturligtvis oberörd, rör sig som Coria på andra sidan, slår med perfekt precision och teknik medan jag stånkar fram mina trubbiga baslinjeslag med mitt lånade damracket.
Det är sol, jag är verkligen röd nu, nästan lila, jag flämtar till den grad att publiken faktiskt håller på mig, jag tror till och med att Marie vill att jag ska vinna.
Jag slår två dubbelfel i rad. Armarna bär knappt längre. Jag går på nät så ofta jag bara kan, vill avgöra bollarna så snabbt som möjligt för att slippa springa på mina helt stumma ben. Marie slår en perfekt backhandlobb ner i mitt vänstra hörn. Men jag springer ikapp den, snabb som en jäkla vessla, jag hinner runt bollen, klipper till med en stenhård forehandcross, publiken jublar! Men bollen går i nät.
Tiebreaket blir en ren expeditionsaffär: 7-1 till Marie.
Nere på bryggcaféet skiner solen, man sitter i kortärmat för första gången i år, ölen är fantastisk och sommargästerna har inte kommit ännu.
Hemma i Göteborg nås jag av två besked: en av mina i något avseende närmaste vänner har gift sig. Och blåvitt har förlorat mot Åtvidaberg.
Stort grattis, M!
Topp Tio
11 år sedan