för att se på vår kanon
Jan, Jan, Jan
Så lät det på Örjans vall ca 1988. Nu har det gått 22 år och Jan blev i dag tränare för Rosenborg.
(ja, jag tyckte det var dags att det skrev nåt här igen)
Topp Tio
11 år sedan
måndag 26 juli 2010
måndag 7 juni 2010
Det är nära nu
Efter månader i träda känns det som att nåt håller på att hända.
Som att det snart är VM.
Som att det kanske börjar skriva lite här.
Håll i hatten!
Som att det snart är VM.
Som att det kanske börjar skriva lite här.
Håll i hatten!
måndag 26 april 2010
En episk tennismatch
"Livet är det samma - man tar och man ger/och ju äldre jag blir - problemen blir fler/fortfarande på flaskan, fortfarande fast, fast i mitt beteende som jag bär som en last" rappar Petter i låten Fast för evigt.
Här på Glidtacklingen föredrar vi helt klart att leva livet, och idrotten, i teorin framför att utöva det själv.
Kanske var det därför som jag själv var ganska överraskad när jag i lördags stod på en tennisbana i Bovallsstrand i mina sönderglidtacklade (grusplanerna på Heden) röda Nike-byxor. Jag var, efter omständigheter som är många och komplicerade och som omfattar 31 ganska hårda år, på någon slags semester med en aktiv Gunnilse-mittfältare, ett annat gammalt fotbollslöfte vars korsband gick sönder och förstörde allt, en handbollsmålvakt från Kroppskultur som jag älskar, en handfull gamla ungdomsfotbollsspelare från Bohuslän och ett otal anhöriga till dessa: vänner, kusiner, småsyskon, föräldrar, svärföräldrar, styvföräldrar, homofiler och stenhuggare i en salig blandning.
På andra sidan nätet stod Marie, som väger kanske hälften av vad jag gör, runt 45 kg. Vi har mötts en gång tidigare, då vann hon knappt. Nu stod det 3-3 och jag skulle serva med solen i ryggen.
Jag slog fyra snabba ess och gick mot sidbytet och passade på att väsa: "Nu släpper jag inga fler bollar, Marie".
Fokuset var fortsatt i nästa gem, där jag visserligen släppte en boll men spelade med en pondus och styrka som måste ha framstått som Lendl-mässigt oövervinnerlig.
5-3. Dags att serva igen.
Jag är trött. Flåsar, röd som en tomat i ansiktet. Marie är naturligtvis oberörd, rör sig som Coria på andra sidan, slår med perfekt precision och teknik medan jag stånkar fram mina trubbiga baslinjeslag med mitt lånade damracket.
Det är sol, jag är verkligen röd nu, nästan lila, jag flämtar till den grad att publiken faktiskt håller på mig, jag tror till och med att Marie vill att jag ska vinna.
Jag slår två dubbelfel i rad. Armarna bär knappt längre. Jag går på nät så ofta jag bara kan, vill avgöra bollarna så snabbt som möjligt för att slippa springa på mina helt stumma ben. Marie slår en perfekt backhandlobb ner i mitt vänstra hörn. Men jag springer ikapp den, snabb som en jäkla vessla, jag hinner runt bollen, klipper till med en stenhård forehandcross, publiken jublar! Men bollen går i nät.
Tiebreaket blir en ren expeditionsaffär: 7-1 till Marie.
Nere på bryggcaféet skiner solen, man sitter i kortärmat för första gången i år, ölen är fantastisk och sommargästerna har inte kommit ännu.
Hemma i Göteborg nås jag av två besked: en av mina i något avseende närmaste vänner har gift sig. Och blåvitt har förlorat mot Åtvidaberg.
Stort grattis, M!
Här på Glidtacklingen föredrar vi helt klart att leva livet, och idrotten, i teorin framför att utöva det själv.
Kanske var det därför som jag själv var ganska överraskad när jag i lördags stod på en tennisbana i Bovallsstrand i mina sönderglidtacklade (grusplanerna på Heden) röda Nike-byxor. Jag var, efter omständigheter som är många och komplicerade och som omfattar 31 ganska hårda år, på någon slags semester med en aktiv Gunnilse-mittfältare, ett annat gammalt fotbollslöfte vars korsband gick sönder och förstörde allt, en handbollsmålvakt från Kroppskultur som jag älskar, en handfull gamla ungdomsfotbollsspelare från Bohuslän och ett otal anhöriga till dessa: vänner, kusiner, småsyskon, föräldrar, svärföräldrar, styvföräldrar, homofiler och stenhuggare i en salig blandning.
På andra sidan nätet stod Marie, som väger kanske hälften av vad jag gör, runt 45 kg. Vi har mötts en gång tidigare, då vann hon knappt. Nu stod det 3-3 och jag skulle serva med solen i ryggen.
Jag slog fyra snabba ess och gick mot sidbytet och passade på att väsa: "Nu släpper jag inga fler bollar, Marie".
Fokuset var fortsatt i nästa gem, där jag visserligen släppte en boll men spelade med en pondus och styrka som måste ha framstått som Lendl-mässigt oövervinnerlig.
5-3. Dags att serva igen.
Jag är trött. Flåsar, röd som en tomat i ansiktet. Marie är naturligtvis oberörd, rör sig som Coria på andra sidan, slår med perfekt precision och teknik medan jag stånkar fram mina trubbiga baslinjeslag med mitt lånade damracket.
Det är sol, jag är verkligen röd nu, nästan lila, jag flämtar till den grad att publiken faktiskt håller på mig, jag tror till och med att Marie vill att jag ska vinna.
Jag slår två dubbelfel i rad. Armarna bär knappt längre. Jag går på nät så ofta jag bara kan, vill avgöra bollarna så snabbt som möjligt för att slippa springa på mina helt stumma ben. Marie slår en perfekt backhandlobb ner i mitt vänstra hörn. Men jag springer ikapp den, snabb som en jäkla vessla, jag hinner runt bollen, klipper till med en stenhård forehandcross, publiken jublar! Men bollen går i nät.
Tiebreaket blir en ren expeditionsaffär: 7-1 till Marie.
Nere på bryggcaféet skiner solen, man sitter i kortärmat för första gången i år, ölen är fantastisk och sommargästerna har inte kommit ännu.
Hemma i Göteborg nås jag av två besked: en av mina i något avseende närmaste vänner har gift sig. Och blåvitt har förlorat mot Åtvidaberg.
Stort grattis, M!
onsdag 7 april 2010
IFK Göteborg-Djurgården
Jag tror jag törs tala även för Martin när jag påstår att vi på Glidtacklingen älskar att se ett på pappret överlägset lag bli utmanövrerat av en taktiskt skickligare och mer viljestark motståndare.
Blåvitt är årets galacticos i allsvenskan. Landslagsmässiga spelare på i stort sett varje postion, ja, i stort sett TVÅ landslagsmässiga spelare på varje position.
Djurgården är troligtvis allsvenskans sämsta lag. De var erbarmerligt oskickliga igår. Så individuellt inkompetenta att IFK i stort sett var tvungna att spela bollen hela vägen in i eget mål. Ändå hade en bortaseger varit det mest rättvisa resultatet.
Blåvitt är årets galacticos i allsvenskan. Landslagsmässiga spelare på i stort sett varje postion, ja, i stort sett TVÅ landslagsmässiga spelare på varje position.
Djurgården är troligtvis allsvenskans sämsta lag. De var erbarmerligt oskickliga igår. Så individuellt inkompetenta att IFK i stort sett var tvungna att spela bollen hela vägen in i eget mål. Ändå hade en bortaseger varit det mest rättvisa resultatet.
tisdag 30 mars 2010
Den postdigitala fotbollen
Blåvitt har blivit precis det lag som Blåvitt haft så lätt att slå genom åren.
"Gammelmedia" har, i minst tio års tid, bankat in "sanningen" om att man måste spela med offensiva ytterbackar, en ensam forward, att man måste spela fotboll längs marken. Helst hela tiden. Det är modernt!
Men vad händer när motståndarna har läst sönder det systemet? När den enkla, instinktiva, aggressiva fotbollen slår den tänkta, ideologiskt överbyggda barca-modellen? Då står tränare, spelare och media där och säger: "Men det står ju i tidningen att vi är bäst. Då har vi väl egentligen inte förlorat de här matcherna? Vi har ju tillfredsställt den Bosse Pettersson-sanktionerade allsmäktiga Sanningen? Då måste det väl vara tabellen det är fel på, inte oss?"
"Gammelmedia" har, i minst tio års tid, bankat in "sanningen" om att man måste spela med offensiva ytterbackar, en ensam forward, att man måste spela fotboll längs marken. Helst hela tiden. Det är modernt!
Men vad händer när motståndarna har läst sönder det systemet? När den enkla, instinktiva, aggressiva fotbollen slår den tänkta, ideologiskt överbyggda barca-modellen? Då står tränare, spelare och media där och säger: "Men det står ju i tidningen att vi är bäst. Då har vi väl egentligen inte förlorat de här matcherna? Vi har ju tillfredsställt den Bosse Pettersson-sanktionerade allsmäktiga Sanningen? Då måste det väl vara tabellen det är fel på, inte oss?"
söndag 28 mars 2010
TV4 avslöjar: Det finns en vagn på tåget där man inte får vara högljudd
Att TV4-människor skulle vara en bunt ouppfostrade pajasar som arbetar på en oseriös kanal styrd av djävulen själv har alltid varit en vitt spridd fördom bland mina vänner och bekanta.
På senare år har jag dock personligen fått en viss respekt för tv-kanalen i fråga. Jag tittar en hel del på deras program, och uppskattar inte minst travsändningarna, la liga-bevakningen och Fotbollskanalen Europa.
Som varandes ett fullgott medietrash så använder jag mig även av Twitter. Och där utspelades igår ett riktigt storslaget drama. Anna Brolin, Patrik Ekwall och Olof Lundh skulle nämligen åka tåg till Kalmar. Nedan följer ett sammandrag av deras tweets från den spektakulära tågresan. En tågresa som försiggick i så kallad "tyst avdelning" - något som innebär vissa problem med etiketten för våra kära vänner...
Patrik Ekwall: Av någon anledning är vi bokade i tyst avdelning. Som att sitta på ett prov i skolan. Rädd för att någon skjuter mig om mobilen ringer.
Anna Brolin: Traumatisk upplevelse på "tyst avdelning". Emot min natur. Givetvis redan utskälld av dam. Har aldrig längtat efter Alvesta så innerligt.
Olof Lundh: Riktigt dålig stämning i tysta vagnen när en Magdalena Ribbing-dam ryter till om att @annabrolin snackar för mycket.
Patrik Ekwall: Bloggat här http://ekwall.fotbollskanalen.se/2010/03/27/pa-vag-i-ett-fangelse/ om den mest absurda resan jag någonsin upplevt:
Patrik Ekwall: Jag får fnitteranfall nu! Som barn i skolan. Tyst avdelning är, by far, bland det mest bisarra jag någonsin upplevt i resform. Släpp ut mig!
Olof Lundh: Nu nyser en dam högt. Är rädd att Magdalena Ribbing-kopian ska kasta av henne från vårt X2000. Då hinner vi ju inte till Kalmar.
Anna Brolin: 45 minuter kvar till yttrandefrihet. Det vill säga Alvesta.
Olof Lundh: När Ribbing-kopian vände sig om och väste att @annabrolin och jag skulle vara tysta så var det hot i blicken.
Anna Brolin: Ribbing-damen höll på att få totalt frispel när nya resenärer klev in, omedvetna och okunniga, om de konventioner som finns i "tysta vagnar"
Olof Lundh: Pust. Äntligen framme i Sveriges svar på Norwich: Kalmar. Skönt med fast mark under fötterna efter en tågresa jag vill glömma men lär minnas
Patrik Ekwall: Utsläppta! Vi får prata! http://yfrog.com/167yjj
Anna Brolin: Andas ut. I vanlig vagn nu. Utan tystnadsfascister och förbud. Däremot en mycket högljudd konduktörska. Med mord i blick. Vi njuter ändå
Patrik Ekwall: Någonstans satt nog Roy Andersson och regisserade scenerna i vår tysta vagn.
Anna Brolin: Pues, para todos fuera de Suecia - Sabeis que en los tren suecos tenemos despachos de silencio, donde no puedes ni hablar suave.. Muy raro..
På senare år har jag dock personligen fått en viss respekt för tv-kanalen i fråga. Jag tittar en hel del på deras program, och uppskattar inte minst travsändningarna, la liga-bevakningen och Fotbollskanalen Europa.
Som varandes ett fullgott medietrash så använder jag mig även av Twitter. Och där utspelades igår ett riktigt storslaget drama. Anna Brolin, Patrik Ekwall och Olof Lundh skulle nämligen åka tåg till Kalmar. Nedan följer ett sammandrag av deras tweets från den spektakulära tågresan. En tågresa som försiggick i så kallad "tyst avdelning" - något som innebär vissa problem med etiketten för våra kära vänner...
Patrik Ekwall: Av någon anledning är vi bokade i tyst avdelning. Som att sitta på ett prov i skolan. Rädd för att någon skjuter mig om mobilen ringer.
Anna Brolin: Traumatisk upplevelse på "tyst avdelning". Emot min natur. Givetvis redan utskälld av dam. Har aldrig längtat efter Alvesta så innerligt.
Olof Lundh: Riktigt dålig stämning i tysta vagnen när en Magdalena Ribbing-dam ryter till om att @annabrolin snackar för mycket.
Patrik Ekwall: Bloggat här http://ekwall.fotbollskanalen.se/2010/03/27/pa-vag-i-ett-fangelse/ om den mest absurda resan jag någonsin upplevt:
Patrik Ekwall: Jag får fnitteranfall nu! Som barn i skolan. Tyst avdelning är, by far, bland det mest bisarra jag någonsin upplevt i resform. Släpp ut mig!
Olof Lundh: Nu nyser en dam högt. Är rädd att Magdalena Ribbing-kopian ska kasta av henne från vårt X2000. Då hinner vi ju inte till Kalmar.
Anna Brolin: 45 minuter kvar till yttrandefrihet. Det vill säga Alvesta.
Olof Lundh: När Ribbing-kopian vände sig om och väste att @annabrolin och jag skulle vara tysta så var det hot i blicken.
Anna Brolin: Ribbing-damen höll på att få totalt frispel när nya resenärer klev in, omedvetna och okunniga, om de konventioner som finns i "tysta vagnar"
Olof Lundh: Pust. Äntligen framme i Sveriges svar på Norwich: Kalmar. Skönt med fast mark under fötterna efter en tågresa jag vill glömma men lär minnas
Patrik Ekwall: Utsläppta! Vi får prata! http://yfrog.com/167yjj
Anna Brolin: Andas ut. I vanlig vagn nu. Utan tystnadsfascister och förbud. Däremot en mycket högljudd konduktörska. Med mord i blick. Vi njuter ändå
Patrik Ekwall: Någonstans satt nog Roy Andersson och regisserade scenerna i vår tysta vagn.
Anna Brolin: Pues, para todos fuera de Suecia - Sabeis que en los tren suecos tenemos despachos de silencio, donde no puedes ni hablar suave.. Muy raro..
tisdag 23 mars 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)