Skämt åsido. Under sommaren 2008 har Sverige åkt ut i gruppspelet i fotbolls-EM och gått guldlösa från en olympiad. Detta är fullt normala resultat - inga fiaskon.
När Kinas superstjärna Liu Xiang fick lämna walk over på korta häcken reagerade de kinesiska medierna med förståelse och självrannsakan. "Har vi pressat denna unge man för hårt?" var frågeställningen.
Kontrasten var tydlig när vår svenska häckstjärna, likaledes efter skada, föll ur tävlingen. Diskussionen handlade uteslutande om varför hon misslyckats - inte om hur svensk media behandlar sina stjärnor.
Klüft hoppade sitt kortaste längdhopp någonsin i tävlingssammanhang och Håkan Dahlby sköt under sin förmåga - i övrigt presterade de svenska olympierna enligt förväntan, eller över.
En marginalanteckning av mer kuriosakaraktär är att jag häromdagen skrev ett skämtsamt inlägg om att alla motståndare är dopade. Några dagar efter det sammanfattade svd:s Jan Majlard saken så här, fast på fullt allvar antar jag:
"Epo, anabola steroider och genmanipulationer är (fri)idrottens farsot. Uppgiften att 80 procent av världens epo-tillverkning hamnar hos idrottare istället för behövande reumatiker är skrämmande. Det tyder på att väldigt många vill vinna till vilket pris som helst. Sådan är inte Carolina Klüft."Vad tar vi då med oss från Peking som särskilt hjärtevärmande?
* Jörgen Persson, naturligtvis. Semifinalen mot Hao var en uppvisning i värdighet och hög idrottslig nivå. Persson bör i nuläget vara huvudkandidat till bragdguldet. För hur ska man annars värdera att en 42-åring befinner sig i den absoluta världstoppen i världens näst största individuella idrott?
* Lassi Karonen. Förkroppsligade den gamla tidens olympier: en råstark amatör, med ett vanligt jobb, som åker till andra sidan jorden och blir rikskändis över en natt.
* Jessica Landström. Smidig, stark, snabb, laglojal. Den sortens fotbollsspelare som ger inspiration inte bara till fotboll - utan till livets alla delar.
* Yao Ming. Visade omedelbart - i den i sanning
episka matchen mot USA - vad vi västerlänningar har att lära av den kinesiska kulturen. Hans värdiga uppträdande på och vid sidan av planen visar med all önskvärd tydlighet hur enkelspårig den västliga medierapporteringen varit. Medan Anrell & co har utmålat en bild av värdnationen som intellektuellt, politiskt och moraliskt underlägsen så visade Ming den andra sidan av myntet: värdighet, lojalitet, ödmjukhet. Bara en man på 140 kg kan vända andra kinden till på ett så vackert och effektivt sätt.
...vilket leder tankarna vidare till min avslutande reflektion. I det postmoderna samhället måste alla stora berättelser och ideologier utmanas, så även den olympiska. Vi var inne på det redan efter wimbledonfinalen - finns det ännu plats för de klassiska idrottsliga idealen? Eller kommer idrotten i framtiden att helt domineras av Bolts, Nadals, Zlatans, Christiano Ronaldos? Inte för att jag inte unnar de killarna framgång, men man kan också bli lycklig när sportutövare tydligt visar att inte själva vinnandet alltid är i centrum, att det också är viktigt att delta på ett gentlemannamässigt vis. Denna frågeställning kommer vi säkert ha anledning att återkomma till senare under hösten, och jag inväntar med viss spänning utvecklingen.
