Avspark!

I dag (i dag!) från 14.30: AIK–Kalmar, HBK–Gefle, IFK Norrköping (välkomna tillbaka!)–Djurgårn och Gais–Elfsborg.

Ja, äntligen.
Äntligen ska det sparkas och tjongas, smalbensträffar gå stolpe in, dubbarna träffa hälsenorna på stackars importer som inte vet vad allsvensk fotboll före midsommar betyder och vi galna får äntligen skrika ut all ångest vintern har kommit med.
Och den som vågar påstå att det här inte är kultur, den vet inte vad den snackar om.

De senaste årens allt mer accelererande huliganism har tyvärr fått en del att om inte dölja så åtminstone dra ner på fotbollsfronten. I stället för att hylla kung fotboll blir det beklagande över supporterkulturen och festen ställs nästan in. Och det verkar ibland ske med en lättnadens suck. Som i Mats Olssons En pinne i skogen och Johan Cronemans tv-krönika i dag (som knappt snuddade vid tv:n).
Andra går i upptrampade fotspår och skriver om fotboll som religion, och gör det tydligen ganska bra (Petter Karlssons nya Guds hand).
Men helst ska vi förstås glömma dagens våldsamma fotboll och gå bakåt i tiden, helst till VM i Sverige för 50 år sen, det var ju då Sverige stod på topp i precis alla avseenden. Eller? Det verkar ju så, av böcker (Arne Norlins När folkhemmet fick fotbolls-VM) och tidningstexter och tv-program och vad det nu är att döma.

De tre böckerna ovan är bara exempel på vad som precis har släppts – dagen till ära recenseras de av Mats Gellerfelt i Svenskan i dag – och mer kommer när det vankas EM. En sökning på "fotboll" på adlibris gav 121 träffar, och jag äger en del av dem (det blir nog en text om det ska ni se).

Men böcker i all ära, fotboll ska förstås ses och upplevas. Och från och med i dag kan vi göra det här hemma också. 30 härliga omgångar ska spelas innan MFF står där med Lennart Johanssons pokal.
Livet kan visst vara ganska fint ibland.



Denna text hittas även på drukkenbolt. Tyvärr får ni inte heller där svaret på varför DN har snålat in på en allsvensk bilaga, med en sån besparing biter de sig bara själva i svansen.

Hur ska det gå?

OK. På måndag gäller det. MFF–IFK.
En självklar etta.

Men hur ska jag då rösta på GP:s hemsida?
Det är fint att de har använt en himmelsblå bakgrund, men på nåt sätt känns det som att det blir fel oavsett hur jag klickar...

Röde Ruben går igen

Det är ju ingen hemlighet att flertalet fotbollsspelare är röda, hjältar från Paul Breitner till Ruben Svensson.
Ruben härjar ju fortfarande i IFK, som nån slags hjälpgumma (en sån klubb lär ju behöva både en och tio hjälpgummor), och han ser ut att ha uppfostrat en av Blåvitts unga talanger rätt.
Jag pratar om Pontus Wernbloom.

Killen har börjat blogga på GP, en blogg det kan bli spännande att följa, i synnerhet om han ska fortsätta att försöka hetsa upp stämningen inför varenda match. I dagens premiärtext hetsar han lite mot MFF – men träffar snarare hörnflaggan än krysset – och, mindre självklart, mot GP:
"Dessvärre känns det ju lite grann som om jag skjuter mot min egna, placerad i GP:s liberala skyttegrav. För att vinna sympatier hos er som läser tänkte jag dock ödmjukt be om att istället se mig som en infiltratör bakom fiendens linje, en fredens man som..."

Det är bara att hoppas att Pontus fortsätter i samma stil, eller vad säger ni, GP-inhoppare?

När Wernbloom nu bloggar hade det för övrigt även varit roligt om hans nästannamne Magnus Wernblom hade gjort det samma, den killen brukar säga precis vad han tycker och tänker. Dessutom är han en sann hjälte.

En dag kvar!

En enda dag kvar!
Helt underbart!

Firar med att inte vinna 13 rätt den här veckan heller:

1
2
2

1
1x
1

1x
1
1

1
1
1x
1x

Dubbelanders borta

Jaha, allsvenskan börjar ju lysande.
Anders Andersson har fått "en fraktur på skenbenet", brutit det alltså, och är borta hela våren.
Det blir intressant att se hur Rolle nu ska forma den defensiva halvan av laget, Daniel kan ju inte bära hela mittpartiet själv.

Det ironiska/tragiska/idiotiska med hela historien är att det var Behrang Safari som stod för smällen. Alltså samme Behrang som om Lagerbäck gjort sitt jobb hade varit på Emirates Stadium i går och och inte på en kall plan i Malmö i dag.

Taco

På tal om att Anders Svensson tydligen var en av Sverige bästa spelare i går och på tal om att det är dags att sluta ljuga inser jag att det måste till en komplettering till inledningsinlägget om Pierre Littbarski. Där står att Pierre var min störste idol när jag var liten.
Det stämmer inte.

När jag var i nioårsåldern var det inte fotbollsspelare som stod högst i kurs, det var, eh, Taco. Jag skulle också bli stepdansare (där har vi måhända ursprunget till dagens fascination över konståkningen) och min karriär inleddes – och avslutades – när jag uppträdde med käpp, hög hatt och egenhändigt koreograferade steprörelser inför hela tjocka släkten en julafton under det tidiga 80-talet.
Inte långt därefter fick jag några kassetter med "riktig" musik av min farbror, och sen var jag mitt utanförskap bergfast. Hans "riktiga" musik bestod till stor del av Yoko Ono, Mikael Wiehe, Barry Manilow och annat ingen annan i min ålder lyssnade på.

För den som inte kommer ihåg, eller ens var född då, Taco och dansen jag kanske försökte imitera:

Pausknappen intryckt

Sverige–Brasilien på tv, en hockeysemifinal på tv, en massa annat jox i Radiosporten.
Men jag skippade allt och naturligtvis får jag två samtal om hur det går och hur det ser ut för Sverige. Skynda skynda till tv:n och där sitter tre pompösa män och pekar och ser viktiga ut.
0–0 sa jag då, 0–1 blev det ju och stackars Rami målade tydligen en vacker tavla.
Inget ont om Rami, men vi kan väl hoppas att han fortsätter att släppa in lätta mål, åtminstone i allsvenskan efter EM.
Fick vi några svar på våra frågor då? Tydligen var Sebastian Larsson bra, men inte så bra att han petar Alexandersson när det väl gäller. Anfallet svagt (tyvärr, kommer kämpa för att få in Rosenberg i startelvan), försvaret bra (Roos och Majstro är väl inne i truppen nu?) och mitten, ja de räckte förstås inte till mot Brasilien. Att Anders Svensson var en av Mjällbys tre kandidater till matchens spelare (lyckades pricka omröstningen under de minuter jag gluttade) säger väl mer än man vill om landslaget 2008.
Och då har jag inte ens nämnt Chippendippen.

Just det, Linköping håller på att mosa Färjestad. Heja, heja!

Sassa brassa...

I dag ska Sverige möta Brasilien i nån slags jubileumsmatch i London.
Zlatan spelar inte, Sebastian Larsson får chansen att visa att vi kommer att sakna honom i EM och det snackas blågult överallt.
Och jag bryr mig inte ett jota.
Är antagligen ensam om det. EM står för dörren, allsvenskan är blott dagar bort och hockeyn är bara zzzzzzzzzzzzzzz. Alltså borde en landskamp locka nån form av intresse men, nä, jag är ledsen, det kommer inget.
Kan det vara baksmälla efter påskens konståkning?
Eller bara det att matchen inte gäller ett enda dugg?

Pierre Littbarski

När jag var liten hette min största idol Pierre Littbarski.
Man visste ju inte bättre.

På den sluttande väggen ovanför min säng hängde 1. FC Kölns trupp från cirka 1984 och alla nätter jag hade svårt att somna fick mig att memorera laget, jag kunde det fram till murens fall ungefär. I dag undrar jag hur allvarligt detta har skadat mig. Med åren har det visat sig att laget bestod av ganska många psykopater, idioter och galningar. Ta bara den redan då ökände Harald "Toni" Schumacher, en man jag på Sveriges alla skolgårdar nog var ensam om att försvara – och som jag nog är ganska ensam om att föravara än i dag.
Men nog om det, Harald och de andra lär jag återkomma till, det var ju Littbarski det skulle handla om.

Mitt val av Pierre som idol var inte helt galet. Han spelade i tyska landslaget under hela 80-talet, han är en en av mycket få spelare som funnits på plan i tre VM-finaler och han var en jäkel på att dribbla. Men det var nu inte det som fick mig att skicka ett autograftiggarbrev – på tyska! – för jag har en skrämmande känsla av att det var frisyren. När jag ser tillbaka på spelare jag gillat har tyskar med tillstymmelse till krull-liknande hårsvall varit överrepresenterade (ja, det inkluderar Rudi Völler). Skrämmande. Det är nog tur att samma preferenser inte har gällt när jag har spanat efter tjejer.
Pierre var storspelaren i det Köln som blev tvåa i Bundesliga tre gånger under hans tid och ingen kan ta ifrån honom hans grace, som var allt annat än tysk. Nån Beckenbauer var han inte. Men eftersom svensk tv på den tiden visade max två minuter Bundesliga om året såg jag honom inte så mycket. Det var mest genom Kicker som pappa köpte i Tyskland som jag kunde läsa om idolen.
Inte så konstigt alltså att kärleken försvann nån gång under högstadiet. Pierre hade ingen chans när såväl Janne Jönssons (krull!) sparkar på Örjans vall som flickorna på Hallägraskolan (krullvarning även där, permanenten var stor i Halmstad åren runt 1990) blev ögongodis som faktiskt kunde åses live.

Tjongandet på Örjan, landslagsstjärnor som Robert Prytz (krull!) och Stefan Schwarz (misslyckad krull-liknande frisyr!), Tipsextra, mitt eget spel och säkert en hel del annat fick mig med tiden att lämna de tjusiga dribblarna för att i stället älska de kämpande mittfältarna och mittbackarna. Pierres dagar skulle inte återkomma.
I dag försöker jag hålla koll på vad min idol håller på med, men det blir allt sällan jag skriver in hans namn i Googles sökfält.
Efter spelarkarriären blev Littbarski som så många andra avdankade stjärnor tränare. Han hamnade i Japan – ironiskt nog några år efter Janne Jönssons framfart där – och där är han efter en tur till Duisburg och en till Sidney, än i dag.
Tysklands unga av i dag känner nog mer till Pierres dotter Michelle, som för några år sen var med i tyska Big Brother där hon glatt visade sig topless och rakade bikinilinjen och fick sympati när hon pratade om dumma pappa Pierre som dumpat familjen för en japanska (se där var Google ger en för information).
Pappa blev naturligtvis sur och drog in veckopengen. Varpå Michelle öppnade garageporten, drog fram alla de gamla fotbollströjor pappa hade bytt till sig under karriären – och sålde dem på eBay. Så om ni blir fotbollsproffs, gör inte era tonårsdöttrar sura.

Jag hejar fortfarande på Köln, följer dem i resultatspalten och på kicker.de och så. De spelar nu i tyska tvåan och kan ta sig upp i Bundesliga igen. Det man framförallt bör veta om laget är att tidernas till utseendet och namn fulaste fotbollsspelare hade sina bästa år där. Jag pratar självklart om Toni Pölster. Toni hade för övrigt såväl krull som hockeyfrilla.

Förresten fick jag aldrig nåt svar på tiggarbrevet Pierre. Bara i mina drömmar äger jag ett kort som det ni ser ovan.

Bilden nedan var för övrigt så vacker att jag inte kunde undanhålla er den. Herrar Brehme, Matthäus och Völler (vilken jävla trio!) poserar tillsammans med Littbarski, som alltså är den vars solglasögonprydda nuna man inte ser. Året är antagligen 1990.