Taco

På tal om att Anders Svensson tydligen var en av Sverige bästa spelare i går och på tal om att det är dags att sluta ljuga inser jag att det måste till en komplettering till inledningsinlägget om Pierre Littbarski. Där står att Pierre var min störste idol när jag var liten.
Det stämmer inte.

När jag var i nioårsåldern var det inte fotbollsspelare som stod högst i kurs, det var, eh, Taco. Jag skulle också bli stepdansare (där har vi måhända ursprunget till dagens fascination över konståkningen) och min karriär inleddes – och avslutades – när jag uppträdde med käpp, hög hatt och egenhändigt koreograferade steprörelser inför hela tjocka släkten en julafton under det tidiga 80-talet.
Inte långt därefter fick jag några kassetter med "riktig" musik av min farbror, och sen var jag mitt utanförskap bergfast. Hans "riktiga" musik bestod till stor del av Yoko Ono, Mikael Wiehe, Barry Manilow och annat ingen annan i min ålder lyssnade på.

För den som inte kommer ihåg, eller ens var född då, Taco och dansen jag kanske försökte imitera: