Tidernas MFF-elva, del 2

För nån vecka sedan plitade jag ner min första MFF-elva, en som bara bestod av spelare jag själv sett spela i himmelsblå tröjor och som därför inte var den definitva elvan. För lika lite som jag kan undgå att ta ut en Ingemar Johansson som Sveriges bäste boxare kan jag ju undgå Bosse och Krister.
Alltså.

Målvak.
Ja, ingen slår Janne Möller. Inte ens Nisse Hult. Janne står alltså kvar i laget.

Backar
Här hade jag tagit ut Ingemar Erlandsson, Patrik Andersson, Roger Ljung och Olof Persson.
Ingemar står ohotad kvar, och Patrik också. Men sen... Ikonerna Roy Andersson och Krister Kristensson går inte att förbise. Alltså har vi far och son som radarpar där bak.

Mittfält
Med firma Thern & Schwarz på mitten kan inget gå fel. Men Hasse Mattisson får ursäkta, Bosse Larsson rår han inte på. Inte heller Staffan Tapper.
Kanske inte det mest speltekniska mittfältet, men ingen kan få ihop mer kämpande mittält i alla fall.

Anfall
Ja, Martin Dahlin och Lasse Larsson hade jag i förra elvan, två lirare som utan tvekan skulle kunna få representera även denna. Men så har vi ju utmnarna då. Thomas Sjöberg. Calle Palmér. Kajan Sandell. Och säkert ett gäng till som jag just nu förpassat till glömskans kammare.
Jag faller för Calle. Kanske mest - stryk kanske - för hans mångåriga insats som tipsexpert i Sydsvenskan.

Alltså:

Janne Möller

Ingemar Erlandsson
Patrik Andersson
Krister Kristensson
Roy Andersson

Staffna Tapper
Bo Larsson
Jonas Thern
Stefan Schwarz

Martin Dahlin
Calle Palmér

Till nio elftedelar så som Sydsvenskans övriga läsare röstade alltså.