Pierre Littbarski

När jag var liten hette min största idol Pierre Littbarski.
Man visste ju inte bättre.

På den sluttande väggen ovanför min säng hängde 1. FC Kölns trupp från cirka 1984 och alla nätter jag hade svårt att somna fick mig att memorera laget, jag kunde det fram till murens fall ungefär. I dag undrar jag hur allvarligt detta har skadat mig. Med åren har det visat sig att laget bestod av ganska många psykopater, idioter och galningar. Ta bara den redan då ökände Harald "Toni" Schumacher, en man jag på Sveriges alla skolgårdar nog var ensam om att försvara – och som jag nog är ganska ensam om att föravara än i dag.
Men nog om det, Harald och de andra lär jag återkomma till, det var ju Littbarski det skulle handla om.

Mitt val av Pierre som idol var inte helt galet. Han spelade i tyska landslaget under hela 80-talet, han är en en av mycket få spelare som funnits på plan i tre VM-finaler och han var en jäkel på att dribbla. Men det var nu inte det som fick mig att skicka ett autograftiggarbrev – på tyska! – för jag har en skrämmande känsla av att det var frisyren. När jag ser tillbaka på spelare jag gillat har tyskar med tillstymmelse till krull-liknande hårsvall varit överrepresenterade (ja, det inkluderar Rudi Völler). Skrämmande. Det är nog tur att samma preferenser inte har gällt när jag har spanat efter tjejer.
Pierre var storspelaren i det Köln som blev tvåa i Bundesliga tre gånger under hans tid och ingen kan ta ifrån honom hans grace, som var allt annat än tysk. Nån Beckenbauer var han inte. Men eftersom svensk tv på den tiden visade max två minuter Bundesliga om året såg jag honom inte så mycket. Det var mest genom Kicker som pappa köpte i Tyskland som jag kunde läsa om idolen.
Inte så konstigt alltså att kärleken försvann nån gång under högstadiet. Pierre hade ingen chans när såväl Janne Jönssons (krull!) sparkar på Örjans vall som flickorna på Hallägraskolan (krullvarning även där, permanenten var stor i Halmstad åren runt 1990) blev ögongodis som faktiskt kunde åses live.

Tjongandet på Örjan, landslagsstjärnor som Robert Prytz (krull!) och Stefan Schwarz (misslyckad krull-liknande frisyr!), Tipsextra, mitt eget spel och säkert en hel del annat fick mig med tiden att lämna de tjusiga dribblarna för att i stället älska de kämpande mittfältarna och mittbackarna. Pierres dagar skulle inte återkomma.
I dag försöker jag hålla koll på vad min idol håller på med, men det blir allt sällan jag skriver in hans namn i Googles sökfält.
Efter spelarkarriären blev Littbarski som så många andra avdankade stjärnor tränare. Han hamnade i Japan – ironiskt nog några år efter Janne Jönssons framfart där – och där är han efter en tur till Duisburg och en till Sidney, än i dag.
Tysklands unga av i dag känner nog mer till Pierres dotter Michelle, som för några år sen var med i tyska Big Brother där hon glatt visade sig topless och rakade bikinilinjen och fick sympati när hon pratade om dumma pappa Pierre som dumpat familjen för en japanska (se där var Google ger en för information).
Pappa blev naturligtvis sur och drog in veckopengen. Varpå Michelle öppnade garageporten, drog fram alla de gamla fotbollströjor pappa hade bytt till sig under karriären – och sålde dem på eBay. Så om ni blir fotbollsproffs, gör inte era tonårsdöttrar sura.

Jag hejar fortfarande på Köln, följer dem i resultatspalten och på kicker.de och så. De spelar nu i tyska tvåan och kan ta sig upp i Bundesliga igen. Det man framförallt bör veta om laget är att tidernas till utseendet och namn fulaste fotbollsspelare hade sina bästa år där. Jag pratar självklart om Toni Pölster. Toni hade för övrigt såväl krull som hockeyfrilla.

Förresten fick jag aldrig nåt svar på tiggarbrevet Pierre. Bara i mina drömmar äger jag ett kort som det ni ser ovan.

Bilden nedan var för övrigt så vacker att jag inte kunde undanhålla er den. Herrar Brehme, Matthäus och Völler (vilken jävla trio!) poserar tillsammans med Littbarski, som alltså är den vars solglasögonprydda nuna man inte ser. Året är antagligen 1990.