Gonnarr

Såg ni Sportspegeln och avslutningen med Jens Linds backspegel om Gunnar Larssons OS-guld 1972? Som vanligt lysande letat, klippt (oftast av Dennis Videmyr) och berättat.
Efter det lilla reportaget sprang jag genast till bokhyllan, tog ut P O Enquists Två reportage om idrott och slog upp de tummade sidorna döpta Gonnarr (finns även i Katedralen i München). Det måste vara ett av de bästa kortreportagen i svensk historia, definitivt det bästa inom sportgenren – och den genren har många många guldkorn. P O:s två och en halv boksidor om ett simlopp, nästan helt utan att gå in på vad som händer i bassängen, är ren poesi.

"Intresset på denna del av den internationella pressläktaren har nu på allvar förflyttats från loppet till denne svenske pressman som så uppenbart vacklar på sammanbrottets rand. Ropen att han ska sätta sig ner tystnar, man vänder sig om och ser på hans ansikte, hans nu lätt blånande ansiktshy och de allt större, mer genomträngande och glasartat röda ögonglober som sakta tränger fram och ut och rör sig i riktning mot den simmare som nu under loppets sista tjugofem meter bara är decimetrar från att inhämta också den andre amerikanen. GONNAR! vrålar han och tycks inte känna eller se de två oroliga svenska kolleger som från var sin sida fattat tag i hans armar för att stödja, fasthålla och stabilisera honom inför det nu helt oundvikliga sammanbrottet. De två japanska fotografer, som på bänken intill hittills med ambitiös men uppgiven pliktkänsla fotograferat tävlingarna, har nu vaknat till, vänt kamerorna mot Buhre och fotograferar med stor och entusiastisk iver hans ansikte, hans ögon som nu strax tycks i färd med att släppa ögonhålornas förankring och självständigt men målmedvetet fortsätta genom luften fram mot bassängen, de fotograferar hans framåtlutande kropp, hans knutna händer och genom allting hör de hans rytmiska, hest vädjande råmande som likt en fartygssiren i dimma dånar genom hallens ljudkaos: GONNARR, GONNARR, GONNARR, GONNARRR!"

Resten kan man låna av mig eller biblioteket eller helt enkelt köpa. Och ja, bilden ovan föreställer förstås Birger Buhre, inte bara den man Gonnarr handlar om, utan även en på sin tid sjuhelsikes sportkrönikör som en ung Martin läste så ofta han kunde. Att Buhre inte var helt politiskt korrekt fick man reda på långt senare, och det spelar ingen roll, skriva kunde Buhre.