"Vi vill undersöka vad som händer med ett program om man byter hjärnor men behåller kostymen, om fotbollsjournalister angriper kulturens värld med sina vinklar och vice versa."

Vi har sett trailern, nu är det upp till bevis.
Måndag 21.30 ska Kobra och Fotbollskväll byta programledare och, i viss mån, innehåll. Mats Nyström ska vara kulturell och Kristofer Lundström ska äntligen få vara sportfåne.
Enligt pressreleasen ska Mats fokusera på supporterkulturen och Kristofer ta en titt på mediecirkusen runt Den Viktiga Fotbollen, som en mycket kär vän så gärna uttryckte det om och om igen för många år sen.
Jag hoppas verkligen att det går bra. Kobra har inte backat för sportvinklar tidigare (minns de manliga konstsimmarna och när ett gäng hammarbyare skulle lära sig sjunga mindre falskt) och med några undantag är det en ytterst kompetent redaktion som – peppar peppar – kan undvika de värsta Brunner-poemen om höjdhoppare (se rubriken).
Fotbollskväll är normalt också bra, och man hoppas att Glenn Strömberg får vara med – och att det i så fall blir något som ligger långt från de trötta "nya" vinklarna som alltid som ska fram när Glenn får prata "fritt" (alltså Italien och mat och om hur mysigt det är i Bergamo).

Det förvånande med projektet är egentligen att jag inte blev förvånad alls när jag hörde talas om det.
För bara sju år sedan praktiserade jag på en av Sveriges största kulturredaktioner och fick uppleva hur hela polomaffian låg i krig med sportfånarna om något Åke Stolt hade skrivit i en helt annan tidning (Sydsvenskan). Det var en i sanning märklig upplevelse att inse att ogillandet var genuint och satt djupt i annars intelligenta människor.
Det var då en inte helt ovanlig syn. Kulturen och sporten var i många fall långt ifrån varandra, detta delvis på grund av att bland andra Ernst Brunner, Björn Ranelid och (detta hade jag glömt men blivit påmind av genom en googling) Anton Glanzelius rapade upp överdrivet pretentiöst dravel i sändningarna från OS i Barcelona och fotbolls-EM 92.
Deras gallimatias satte effektivt stopp för de förhoppningar om förståelse vi kulturglada sportidioter hade. Att inte i något läger behöva försvara att man på samma kväll kunde titta på Ozus Föräldrarna (Tokyo story) och MFF–Nottingham Forest i europeiskt cupspel (nej 1979, 1994).
De mindre begåvade författarna förstörde också mycket av det kollegan PO Enquist hade byggt upp under många år som ambassadör mellan lägren och under de mörkare åren på 90-talet kunde vi inte ana att utvecklingen snart skulle ta oss till den andra änden – att alla kulturnissar plötsligt måste älska sport och att hela kulturredaktioner plötsligt hade haft årskort på Söderstadion sen förrförra sekelskiftet.

Naturligtvis är sportfånarna fortfarande tveksamma till kulturen. De läser fortfarande på sin höjd Guillou och tror – på goda grunder – att kulturnissarna bara låtsas.
Jag hoppas hoppas hoppas att firma Nyström och Lundström kan rasera lite av den muren i kväll.