Därför blir jag glad när jag trillar in i en helt hämningslös näthat-attack på Wernblooms blogg. Han berättar om en kväll på nattklubben Push, och här följer några korta utdrag:
Ändå kan folk - som inte gjort något vettigt i hela sitt liv - med att bete sig som om att dom nyss upptäckt liv på någon annan planet. Här fanns det ju stora Göteborgsprofiler som som som, just det ja! En kille kände jag igen. Han brukar vika kläder på NK. Nu hade han helt plötsligt rätat ut ryggen och va redo att ta kampen om vilken hona som helst på stället. Han var alfahanen här. Han jobbar ju på NK och är således en av det stora i stan och det kan ju inte kvinnorna säga nej till. Runt honom flockades inte bara damer utan även hans gäng.
... och lite längre ner:
Vi stannade i 4 minuter och 23 sekunder. På den tiden han vi bli ledsna, glada, deprimerade, äcklade, illamående, arga och när vi gick därifrån dog vi lite inombords.
Som en spegelbild av min ungdom. Så himla fint.
1 kommentar:
Så underbart! Nästan så man blir blåvit på kuppen.
Skicka en kommentar