I dag är det tre veckor kvar till invigningen av OS i Peking och det börjar bli dags att räkna ner.Eller? Känner ni också att det är nåt som saknas? Spänning, förväntan, sug, kalla det vad ni vill. Text-tv ger oss ständigt spännande nyheter om OS, som aldrig lockar till läsning. Christian Olsson har ont i vaden, någon amerikansk trekvartsstjärna missar spelen, en svensk bågskytt visar formen. Gäsp.
Tänkte höja tempen genom att läsa OS – Historia & statistik som gavs ut under senvåren. Svenskans förre sportchef Sune Sylvén har skrivit och Ove Karlsson ("en av grundarna till International Society of Olympic Historians") har samlat alla resultat.
Trodde att den skulle bli en katalysator likt Jesper Högströms VM-bok var inför Tyskland 2006, en bok vars design och typografiska snitt har kopierats rakt av här.
Men icke.
Ove Karlssons statistikdel upptar 220 av de 407 sidorna, och den delen kan vara toppen att ha till hands framför tv:n. Varje gång Jan Lorentzon (är han kvar på SVT?) missar en felserve i damernas volleybollkval kan man sätta dit honom genom att för sig själv orera om Perus heroiska insats i damfinalen 1988.
Karlsson kan sina saker och hans små faktarutor är guldkorn, speciellt om man som jag gillar idiotfakta som varför Daniel Carroll är unik.
Sune Sylvéns historiska del däremot. Ja, vad ska man säga? Hans krönikor i Svenskan är inte alltid superbra och det kan man inte säga att det här är heller. Enormt stor vördnad för de olympiska spelen, citat från olika spel från alla stora svenska tidningar och Sunes gamla kompisar, disparata anekdoter från de olika spelen och lite grundläggande fakta om hur di svenske klarade sig och vad man tyckte hemma i Sverige då. För mycket nostalgi och för lite kritik helt enkelt.
Och alldels för lite fibrer, om man säger så. Trots att mer än halva boken är ren statistik kan Sune inte låta bli att rabbla knappologi, och det blir bara tjatigt. Mycket av det Sylvén tar upp hade platsat bättre i Ove Karlssons faktarutor och när utrymmet är så knappt tycker man att han hade kunnat utnyttja det bättre. Och språket är inte alls så ledigt och underhållande som det är i Högströms VM-bok, fast det hade kanske varit att begära för mycket. Dessutom är boken stressad fram. Det kryllar av korrekturfel och det sänker förstås betyget ännu mer.
Vill ni inte betala sisådär 98 kronor för den fina statistiken finns alla medaljörerna på OS-hemsidan, och ännu bättre presenterade på en brittisk hemsida.
Varför Daniel Carroll var unik förresten? Han är den ende olympier som någonsin tagit guld för två olika nationer (oräknat länder som delats eller slagits ihop, typ Sovjet). 1908 vann han för Australasien och 1920 för USA, sporten var rugby
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar