En kärleksförklaring

Kunde inte se Touren i dag, men fick mig en uppdatering av såväl cykelsporten som det runtomkring på Les Poursuivants. Jag har länkat dit tidigare, men ni får inte missa deras tourande.
Dagens 159 kilometer innebar att "Gotland" Lövkvist tappade i sammandraget men fortfarande har den vita ungdomströjan. Fast det är nästan så att jag önskar att han kunde förlora den snart. Visst är det stort att gå in på www.letour.fr och se en svensk flagga efter den vita tröjan – jättestort – men det finns ett nationalchauvinistiskt problem här.

Touren och Girot och, det ska medges, Roberto Vacchi, har gjort att jag har fastnat för detta vackra spektakel cykelsporten är.
Bortom dopningsfördömande och fördomar från alla ointresserade kan jag njuta av sporten. Av prestationerna och det vackra i tre timmar utan utbrytningar på en landsväg i mellersta Tourraine eller var de råkar befinna sig.
Jag minns semestrar på 80-talet, i Bretagne, Annecy, Colmar, San Remo och Como. Och överallt dessa cyklister. Och Holland 1984. En hel helg framför tv:n och Touren och en hel fängslad familj (jag kunde då inte veta att jag såg namn som jag i dag fortfarande fängslas av; Bernard Hinault, Greg Lemond, Sean Kelly...).

De visste alla nåt jag inte förstod förrän kanske 2005, att denna cykelsport är så vacker och så oerhört fängslande.

För kanske första gången kan jag njuta av en sport utan att ha speciella favoriter (nåja) och definitivt utan att behöva heja på någon svensk. Självklart har jag lärt mig en massa namn under åren, men på nästan varje etapp dyker det upp någon relativt okänd och visar upp sig. Ibland spurtar de mot varandra och jag kan njuta utan att behöva heja på någon specifik åkare.

Detta beteende som jag verkligen inte kan förstå när det gäller fotboll eller hockey, detta att man kan titta utan att hålla på någon, detta ofattbara, det drabbar mig under Touren. Och kanske är det därför jag uppskattar det så mycket.
Ibland vill man att en Valverde eller Sastre eller Bettini ska vinna (det brukar av någon anledning vara spanjorer eller italienare, nästan alltid en klättrare), men oftast njuter man bara av en spurt som den Cavendish stod för i veckan. För att inte tala om det förarbete som Gerald Ciolek och de andra hjälpryttarna gjorde. Makalöst. Som tio Linderothare bakom varje Ljungberg.
Njuter av spurten och vet att det är så mycket som händer på en gång. Det är inte bara den gula tröjan som är grejen, det är varje etappseger, varje tröja och varje insikt om att en topp-30-placering är fenomenal. Cavendish, han som purtade, han är just nu 148:e man i Touren. Men det är ju inte för att vinna hela klabbet han är med, det är för att få oss att njuta som i onsdags.

Och som kommer då "Gotland" och får mig att heja eller inte heja på någon. Att man aldrig kan få äta kakan och ändå ha den kvar...